Det här trodde jag faktiskt verkligen inte om mig själv. Trots ett Lidingölopp, ett flertal halvmaraton och diverse andra lopp har jag aldrig ansett att det är särskilt roligt att springa. Det är ju dock en väldigt enkel och bra motionsform och man blir ju stolt när man tagit sig runt ett lopp eller förbättrat sitt personliga rekord, så därför jag jag försökt ge mig ut någorlunda regelbundet. Och visst har det varit ljumma försommarkvällar då det doftar fantastiskt ute och fåglarna kvittrar som jag faktiskt rent av har njutit av att få gå ut och springa. Men att riktigt sådär längta och se fram emot en löptur har jag sällan gjort. Än mindre kul har jag tyckt det varit att springa på ett löpband och jag har aldrig klarat av mer än 5-10 minuter. Hemma i Sverige förstod jag aldrig de människor som stod på sitt band på gymet med sina lurar i öronen och fördrev sina låtsaskilometrar med att stirra rakt framför sig, i bästa fall på en tv-skärm.
Och nu har jag i princip blivit beroende av att springa. På löpband. Med endast en display som visar sträcka och tid samt mina tankar som distraktion. Efter snart två år i Malaysia då jag tänkt att jag nån gång ska ge mig ut i parken och springa men aldrig orkat gå upp tidigt på morgonen för att undvika värsta hettan utan istället tvingat mig ner till gymet har jag insett att det troligtvis aldrig kommer att bli någon parklöpning för min del. För nu gillar jag mitt gym och mitt löpband med min hastighetsmätare alldeles för mycket. Det är först nu i veckan som jag har insett hur mycket jag faktiskt gillar att springa. Efter 2 veckor på Maldiverna, då jag förvisso halvjoggade på stranden några gånger, blev jag lite besviken då löpbandet på gymet på vår resort var trasigt, och när vi kom tillbaka till KL riktigt längtade jag ner till vårt gym med mitt kära löpband. För att inte förstöra knän och benhinnor och liknande har jag begränsat mig själv och sagt att jag får springa max varannan dag. De dagar då löpning inte står på schemat är det inte alls lika roligt att gå ner till gymet och jag ser istället framemot morgondagen när jag får springa igen. Jag blickar med fasa fram emot sommarmånaderna då jag kanske inte kan springa längre. Nu när jag skriver ner det inser jag hur dumt det låter, jag måste verkligen ha blivit knäpp.
2 kommentarer
pappa
10 Apr 2015 08:11
Jag tror inte du har blivit knäppare än någon annan i familjen. Jag vet ingen annan motionsform som ger ett sådant lyckorus. Möjligtvis upptäcker du när du är tillbaka hemma i Sverige att löpbandet tyvärr inte riktigt kan ersätta doften av skog, ljudet av fåglar och lysande vårblommor. Om en stund åker löparskorna på för en ny löprunda.
mormor
10 Apr 2015 18:51
Det är mycket bra med litet lagom galenskap. Du blir gladare och det är nyttigt.
Kommentera